Den mest effektiva övningen för att läka känslomässig trauma och lindra ångest

Mindfulness / Meditation | 0 comments

Våga känna känslorna

Jag vill berätta om två extremt kraftfulla och effektiva övningar, för att må bra och för att läka trauma, som faktiskt inte så många känner till. Jag skulle till och med vilja påstå att de är de som har hjälp mig, mer än något annat, i mina absolut mörkaste stunder. De har hjälp mig att  läka från posttraumatiskt stressyndrom, att  drastiskt lindra ångest och har gjort så att panikångestattacker kommit av sig helt. 

I den här artikeln kommer jag att prata om Övningen “Känn Dina Känslor” och i nästa om Övningen “Fokus på Sensationerna i Kroppen”. Jag rekommenderar att läsa båda då de hör ihop och mycket av informationen som delas här rör båda övningarna. 

Jag kommer gå igenom hur de fungerar, vilken enorm inverkan de har haft på mitt liv, vad som kan hända när du gör dem, några varningar angående det, samt praktiska tips på hur du kan navigera fällorna på vägen. Det för att du skall vara så väl förberedd som möjligt innan du sätter igång med själva övningarna. 

Lidande är motstånd till det som är!

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…

De flesta av oss har vuxit upp med “och så levde de lyckliga i alla sina dagar sagor”. Vi jagar den eviga lyckan och vi kan i olika skeden i livet tro att svaret ser ut på olika sätt. Som barn kanske det var en cykel, ett eget rum eller ett husdjur. Som tonåring kanske det handlade om att få bra betyg, popularitet, körkort eller sexuella erfarenheter. Så fort vi nått ett “lycko-mål” såsom “rätt partner” “fina barn” “ett välbetalt eller prestigefyllt jobb” “drömhemmet“ etc. så dröjer det inte länge förrän vi jagar nästa “lyckomål”. Det blir som kusken som sitter och håller en lång pinne med en morot dinglande framför munnen på hästen. Hästen går och går men kommer aldrig fram till moroten. Lyckan blir likt moroten, som en hägring i öknen, eller som att försöka hitta guldet vid regnbågens början.

De flesta utav oss har/har haft föräldrar som blivit tilltufsade av sin barndom. Föräldrar som inte hade verktygen för att kunna hantera livets svårigheter och som varit helt eller delvis oförmögna att visa dig hur du kan möta det som är jobbigt. Vi plockar ofta upp våra föräldrars inte helt fantastiska sätt att hantera stress, ångest och rädslor på, eller så kämpar vi rebelliskt emot och går till överdrift åt andra hållet istället. 

Hela vårt samhälle och då framförallt tv, reklam och sociala media fokuserar på hur vi konstant måste prestera, förbättra, konsumera, vara bättre och vikten av att vinna. De som inte är glada och fridfulla kan ibland ses som att de lider av psykisk ohälsa. 

Att känna känslor på det “negativa” känslospektrumet uppfattas ofta som dåligt, svagt och farligt, något som till varje pris måste undvikas. Mycket utav av den externa hjälpen som finns tillgänglig för att hantera stress, ångest, rädslor, ilska och depression har att göra med att dämpa känslorna, ofta med mediciner, att distrahera sig på olika sätt eller att älta gamla minnen. Likaså när man försöker hjälpa sig själv.

Att acceptera nuet är inte i kontrast mot att agera och förbättra. Att våga möta nuet och känna det som är i stunden, är inte det samma som att acceptera hela din livssituation.

Nuet är det enda som är, det är det som är livet, men de flesta av oss tycker illa om nuet och kämpar aktivt emot det som är. Att känna det som är, att modigt våga uppleva nuet precis så som det är kan vara väldigt skrämmande, framförallt när det känns tungt och jobbigt. 

Vi klänger oss fast vid sånt som har varit, drömmer om framtiden, vill dra till oss saker, situationer och människor eller så vill vi stöta bort dem. 

Ju större gapet är mellan hur du är och hur du vill vara/hur du vill bli upplevd och hur folk upplever dig/tycker du bör vara, ju större ångest känner du.  

Det är inte speciellt konstruktivt att vara emot nuet, det är ju redan här. Oftast är det inte nuläget, den aktuella situationen, som gör att du lider, utan ditt motståndet till /dina tankar om det som är, som är själva boven.

Många tror att acceptera det som är, är att vara feg, pacifist och är lika med att ge upp, att inte agera, att man inte hjälper till att förbättra och att man inte står upp för sig själv/andra/naturen/djuren och inte visar solidaritet. 

Att stanna upp och landa i nuet, att objektivt observera dina tankar och våga möta och känna det som är just nu, dina känslor och sensationer i kroppen, är inte i kontrast mot ett agerande. Det är snarare tvärt om. När du är helt i nuet och vågar möta och känna det som är, så ser du klart. Då är du inte identifierad med din programmering, du ser inte nuet genom filter och du upplever det inte med din rustning och sköld på.

När motståndet försvinner, när du inte är uppslukad och identifierad med dina tankar om läget eller dina önskningar och rädslor om situationen, så tänker du mycket klarare. Du är du inte fast i gamla mönster, hjärnan fungerar bättre, sinnena blir mer skärpta och din intuition och kreativitet blir mycket starkare och tydligare. Du blir också mer öppen och mottaglig för nya lösningar, infallsvinklar och handlingssätt. Då är det lättare att ta ett bättre, klokare och mer konstruktivt beslut och om du behöver agera, så agerar du istället från en lugn, centrerad och verklighetsförankrad plats. 

Effekten den här övningen har haft i mitt liv

Innan vi går in på övningarna vill jag berätta lite om vilken effekt de har haft på mig i mitt liv. 

Spöken och mördare i källaren

Den första gången i mitt liv då jag medvetet vågade möta mina rädslor, var när jag var runt sju år. Jag växte upp i en trevlig villa från tidigt 40 tal men med en läskig källare ( innan vi renoverade den) som var kall och fuktig och troligtvis full med spöken, mördare och tjuvar som lurade i de mörka hörnen och bakom dörrarna. Jag lyckades överkomma rädslan för källaren och mörkret genom att tvinga mig själv till att ensam stå stilla i mörkret. Först var jag livrädd och var övertygad om att alla monster, spöken och mördare skulle komma och ta mig, men jag stod blickstilla och inget hände. Rädslan däremot, den försvann, både rädslan för källaren  samt för mörkret. Efter det blev jag kompis med mörkret och vågade till och med gå själv i skogen när det var mörkt på kvällen.

 

Men det var följande händelse, som jag nu skall berätta om,  som verkligen fick mig att inse kraften i att helt och fullt ut känna alla känslor och inte ha något motstånd till det som är. 

7 lögner på raken

Jag var 24 år, och hade vid det läget varit tillsammans med min dåvarande man i 5 år, när  vi hade vår första stora kris. Jag fick reda på att han varit otrogen, både med en kollega på jobbet och med någon som stod mig väldigt nära, samt att han tagit droger bakom ryggen på mig. Sanningen uppdagades stegvis under två dagars tid. Vid sju hela tillfällen berättade han några fler detaljer och nya avslöjanden, och vid alla sju tillfällen så lovade han på heder och samvete att det var hela sanningen, att nu minsann hade han berättat allt. 

Varje gång såg han så övertygande ärlig och ångerfull ut att det blev väldigt frustrerande, milt uttryckt. När jag inte trodde att det kunde bli värre så kom ytterligare erkännanden som var än värre än de tidigare. Efter två dagars tortyr var jag helt knäckt, slut både själsligt och kroppsligt. Hela min värld och mina drömmar hade rasat samman och jag låg i fosterställning på köksgolvet och grät av förtvivlan, sorg, ilska, besvikelse och smärta. 
Det kändes helt overkligt och jag ville inte tro att det var sant, men så helt plötsligt kände jag mig modig. Jag skällde på Gud och utmanade ödet: -Kom igen, är det allt du kan! Du kan lika gärna ge mig nådastöten här och nu, varför dra ut på det?! Ge mig allt du har, du kan lika gärna förstöra mig helt. Låt mig se vad du går för!  

Då hände något magiskt. Jag blev totalt uppfylld av ren o-villkorslös kärlek. Det kändes som någon hällde flytande ljus och kärlek ner i huvudet och in i mitt hjärta, fyllde hela min kropp, hela mitt väsen. Det enda jag kunde känna och var medveten om var ren kärlek och en otrolig närhet och intimitet med allt och alla. Satte mig ner i soffan, sa åt min man att sätta sig mitt emot mig, la handen på hans hjärta och sa till honom att det är ok. Han brast i gråt och började berätta allt han någonsin hållit hemligt och ljugit om. Efteråt berättade han för mig att energin som kom från mig när jag la handen på hans hjärta var så stark att det kändes som om han skulle explodera och förintas om han inte var ärlig och sann eller försökte kämpa emot. 

 

Övningen  Känn Dina Känslor

Det börjar med att du blir medveten om här och nu och landa i nuet. Du kan ta hjälp utav din andning och dina sinnen. Sen riktar du din fulla uppmärksamhet åt hur du känner dig, vad du har för känslor.  En eller flera utav de här 4 sakerna kan du vänta dig i början. 

 

  1. Flykt, distraktion och dämpning

Du försöker fly/distrahera dig för att komma bort från de jobbiga känslorna och du kommer på alla möjliga ursäkter, kommer på något annat du måste göra, att du inte har tid etc. 

Helt plötsligt får du en väldig lust att gå till gymmet, du kom på att du nog måste kolla upp den här Ami Elsius på nätet och se vad folk säger om henne, om hon är seriös, innan du kan fortsätta med övningen. 

Du inser att du bara måste boka en tid till frisören just nu och kanske börjar du titta på nya frisyer för att få lite inspiration. 

Sociala media och Youtube känns väldigt viktigt och även sysslor som du vanligtvis undviker, som att åka och handla, städa huset, sortera kvitton, gå ut med hunden, stryka och vattna blommorna kan tillfälligt upplevas som intressanta alternativ, och framförallt saker som du bara måste ta tag i med detsamma. 

Har du något beroende så kan du bli triggad att söka dig till det för att dämpa eller slippa känna dina känslor.

 

  1. Motstånd mot övningen

Det är också vanligt att inte bara ha motstånd mot att känna dina jobbiga känslor, men även motstånd mot just den här övningen kan komma upp. Det är helt naturligt och väntat. 

-Jag trodde det här skulle skulle handla om hur man mår bättre, hur man förebygger och minskar stress, ångest och depression, inte hur man förvärrar det och mår sämre. 

-Det finns inget vetenskapligt belägg för att det här skulle vara bra för en.

-Men är det inte så att om man fokuserar på eländet så drar man till sig mer utav det? “The Law of Attraction”, “The Secret”, “Abraham-Hicks” m.m. säger att man bara skall fokusera på positiva känslor och tankar. 

-Tänk om jag kommer in i ett mörkt hål som jag inte kan ta mig ur. Jag har så mycket uppdämd gråt att det finns risk för att dammen rämnar och jag inte kan sluta gråta på flera veckor. Det går inte, jag har jobb och familj att ta hand om.

 

  1. Tankar om känslorna 

Du sätter igång att tänka tankar om känslorna. Du kanske börjar tänka på något som du mår dåligt över. Något tragiskt som har hänt, någon som har behandlat dig eller dina kära på ett respektlöst sätt, du kanske själv har sårat någon, diverse oroliga tankar om hälsan, klimatförändringar eller ekonomin. 

Tankarna om känslorna kan ha samma effekt som att hälla bensin på elden, att du liksom triggar igång dig själv, kommer in i negativa tankebanor och du blir än mer ledsen, arg, avundsjuk eller rädd. 

-Ja nu kommer jag minsann ihåg ett par andra gånger som hon har svikit mig. Fy fan, vad jävlig hon är. Jag kommer aldrig att förlåta henne.

-Det är kört, även om det inte blir ett nytt världskrig så kommer vi alla att dö av svält eller naturkatastrofer. 

-Jag känner det, jag är säker på att jag har en dödlig sjukdom, jag har alla symptom, det är bara det att läkarna inte upptäckt det ännu. 

 

Du kanske går in i martyr-tänk:  

-Det är typiskt att det alltid skall hända mig. 

-Ingen bryr sig om hur jag har det, de bara utnyttjar mig.

-Och det är tacken man får, efter allt jag gjort, helt osjälviskt. 

 

Eller så fastnar du i tankar om att ge igen. 

-Det här skall han minsann få sota för. 

-Man kan inte behandla mig hur som helst och komma undan med det. 

-Det här kommer att få konsekvenser, det skall jag minsann se till, de minsann att få smaka på sin egen medicin. 

 

Men, tankarna kan lika gärna ta en annan vändning och du försöker att förklara dig eller kanske rättfärdiga ett “negativt” beteende som du har för att inte känna skuldkänslor och skam…  men det kan även röra sig om en situation, ett läge, en person eller grupp. 

-Det är inte mitt fel att jag var otrogen, jag hade inget val. Jag kan inte leva utan sex och intimitet i flera månader, det vet han men ändå så brydde han sig inte, han försökte inte ens.

-Barn måste respektera sina föräldrar, ibland så måste man ta i med hårdhandskarna och visa vem som bestämmer, annars vet man aldrig var det slutar.  

-Hur fan skulle jag kunna veta att hon bara var 14 år, hon ser ju mycket äldre ut och hon ljög ju för helvete om sin ålder.

-Hade hon inte gjort mig så jävla upprörd så hade jag aldrig ens funderat på att hota henne. Hon vet att jag blir galen när hon håller på sådär, hon får skylla sig själv, så är det bara, och sen vet hon att jag inte menade det. Det är sånt man säger i stridens hetta, men det betyder egentligen ingenting. 

 

Eller så kanske du börjar fundera på undanflykter och ursäkter för att sopa dina känslor under mattan istället. Du kanske inte tycker att du har rätt att vara arg, ledsen, avundsjuk eller sårad.  

-Det där var väl inte så farligt, skärp dig.

 -Jag har inte rätt att vara besviken på mamma, hon som har ställt upp så mycket för oss. 

-Jag skall inte klaga, det finns de som har det värre. Det finns människor som svälter och dör i krig. 

-Det är bara att förlåta och vända andra kinden till. 

 

  1. Utagerande 

Du blir utagerande eller konfronterande. Du ringer en kompis och gråter och klagar för att få medlidande. Du skriver ett långt argt och inte helt genomtänkt brev till ditt ex eller till din chef. Du kör snabbt, aggressivt och farligt. Du är otrogen för att ge igen. Du drämmer till väggen eller kastar något föremål, höjer volymen till max, har argt sex, skriker och gapar eller skadar dig själv. Du skriver elakheter om någon på internet, du gör något farligt, du “utmanar ödet”, tröstäter hysteriskt eller gör ett dumdristigt impulsköp eller agerar utan att tänka dig för i hopp om att snabbt fixa till situationen. 

 

Så här gör du övningen

Oavsett vilka tankar som kommer upp, följ inte med dem, lägg inte fokus på dem och börja inte identifiera dig med dem, utan återgå till hur du känner dig, hur du mår. 

När du är konstant uppmärksam på dina känslor så kommer du märka hur de ändras. De kanske blir mer intensiva eller avtar i styrka, ilskan kanske förvandlas till sorg, sorg till uppgivenhet, uppgivenhet till känslor av att vara helt ensam, oförstådd och utstött. 

Undvik frestelsen att analysera, förklara eller försöka förstå. Det är ingen psykoanalys du håller på med. 

Ofta sköljer känslorna över en som vågor, framförallt de starkaste känslorna. Stanna upp, sluta med allt, var stilla och rid ut vågorna. De kommer så småningom att avta i styrka. 

 

Ibland, när du är helt i nuet och inte har något motstånd, så kan ett stilla lugn, en inre styrka, stark empati, sann glädje och eller ren villkorslös kärlek infinna sig. Varken stöt bort eller försök dra till dig olika känslor. Det är inte ett julbord, en godisaffär, Netflix eller Amazon.com där du kan välja och vraka och bestämma precis det du vill ha.  Den här övningen är fokuserad på att modigt, helt och fullt ut känna precis det som är här och nu. 

Det här var vändningen för mig

Omkring nyår 2018

Den mardrömslika livssituationen jag levt i sen 2015 tog väldigt hårt på mig, framförallt de första åren. Hade det inte varit för min son, så hade jag släppt alla rättsliga processer, flyttat tillbaka till Sverige och kapat all kontakt med mitt ex. 

Kärleken till mitt barn och hoppet om att åter igen kunna få en vardag tillsammans, kunna ge honom trygghet, lugn och kärlek, har varit min enda drivkraft.  Ibland kändes det som om jag inte skulle klara av det, att det helt enkelt var för mycket, både kroppsligt, känslomässigt, mentalt, själsligt och ekonomiskt. Folk i min omgivning såg hur jag kämpade och led, vilket helvete jag genomgick dagligen och hur rädd och traumatiserad jag var. Fick både råd och tillsägningar att släppa allt och åka tillbaka till Sverige. De resonerade att jag hade provat allt jag kunde men att det inte hade fungerat, att det inte var värt att förstöra mig själv på kuppen, att det var farligt att lida och kämpa ensam så länge och så intensivt.  De tyckte att jag med gott samvete kunde komma hem till Sverige, till familj och vänner, där jag skulle vara fri, utan fara och med jobb och stöd. Att jag helt enkelt skulle få vänta ut tills min son skulle bli 18 och kunde bestämma själv, eller att jag skulle bli så rik att jag kunde anlita de allra bästa stjärnadvokaterna.

Men jag vägrade att ens nosa på tanken om att “ge upp” och inte längre aktivt kämpa för min son på plats på Sicilien eller att inte ta varje möjlighet som gavs till att träffa honom och visa att jag fanns där, älskar honom och att jag kämpade för honom. Det var bara för hemskt, det fick helt enkelt inte vara så fruktansvärt orättvist. Jag vägrade att aktivt tänka tanken, men den låg där och skavde i mitt omedvetna. Motståndet skavde så mycket att det hade blivit infekterat och förgiftade mig från insidan. Jag hade inte pengar till varken hyra eller mat, var sjuk i månader i sträck med hög feber, ensam, kall då jag bara hade 13 grader inomhus på vintern, utan jobb, kunde inte planera en dag framåt, var förföljd, hotad och svävade i livsfara. Jag var helt enkelt tvungen att våga tänka tanken om att “ge upp”, om än tillfälligt, och att möta mitt motstånd. 

Medvetet satte jag mig ner, samlade mod till mig och öppnade locket. I nästan 24 timmar grät jag helt hysteriskt av sorg och smärta, hulkade så att jag knappt kunde andas, låg i fosterställning, skakade hejdlöst och skrek i kudden. Jag välkomnade sorgen och smärtan, jag försökte inte fly eller distrahera mig och inte heller skena iväg med tankar, utan jag välkomnade motståndet. Fruktansvärt var det och det kändes som om det aldrig skulle ta slut, men tillslut så gjorde det det. 

Det, kom att bli min största vändpunkt. Det var som en stor sten lossnade, som om jag blev lättare och kunde se klarare, och det har hållit i sig sen dess. Visst har jag mått dåligt efter det, men intensiteten har varit långt ifrån det jag kunde känna innan den så kallade “nyårs-rensningen”. Det blev också uppenbart för mig att jag skulle fortsätta att kämpa för min son på plats på Sicilien. Den känslomässiga rensningen handlade inte om vad jag skulle eller inte skulle göra, utan att jag vågade möta det som jag hade motstånd mot. 

 

Har du vågat möta ditt motstånd någon gång?

Dela gärna med dig av dina erfarenheter, frågor och funderingar rörande de här övningarna. 

Relevanta Artiklar

Follow Us

Prenumerera för uppdateringar och erbjudanden

Bli först att ta del av nya inlägg, event och erbjudanden