Lidande är motstånd till det som är!

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar…

De flesta av oss har vuxit upp med “och så levde de lyckliga i alla sina dagar sagor”. Vi jagar den eviga lyckan och vi kan i olika skeden i livet tro att svaret ser ut på olika sätt. Som barn kanske det var en cykel, ett eget rum eller ett husdjur. Som tonåring kanske det handlade om att få bra betyg, popularitet, körkort eller sexuella erfarenheter. Så fort vi nått ett “lycko-mål” såsom “rätt partner” “fina barn” “ett välbetalt eller prestigefyllt jobb” “drömhemmet“ etc. så dröjer det inte länge förrän vi jagar nästa “lyckomål”. Det blir som kusken som sitter och håller en lång pinne med en morot dinglande framför munnen på hästen. Hästen går och går men kommer aldrig fram till moroten. Lyckan blir likt moroten, som en hägring i öknen, eller som att försöka hitta guldet vid regnbågens början.

De flesta utav oss har/har haft föräldrar som blivit tilltufsade av sin barndom. Föräldrar som inte hade verktygen för att kunna hantera livets svårigheter och som varit helt eller delvis oförmögna att visa dig hur du kan möta det som är jobbigt. Vi plockar ofta upp våra föräldrars inte helt fantastiska sätt att hantera stress, ångest och rädslor på, eller så kämpar vi rebelliskt emot och går till överdrift åt andra hållet istället. 

Hela vårt samhälle och då framförallt tv, reklam och sociala media fokuserar på hur vi konstant måste prestera, förbättra, konsumera, vara bättre och vikten av att vinna. De som inte är glada och fridfulla kan ibland ses som att de lider av psykisk ohälsa. 

Att känna känslor på det “negativa” känslospektrumet uppfattas ofta som dåligt, svagt och farligt, något som till varje pris måste undvikas. Mycket utav av den externa hjälpen som finns tillgänglig för att hantera stress, ångest, rädslor, ilska och depression har att göra med att dämpa känslorna, ofta med mediciner, att distrahera sig på olika sätt eller att älta gamla minnen. Likaså när man försöker hjälpa sig själv.

Att acceptera nuet är inte i kontrast mot att agera och förbättra. Att våga möta nuet och känna det som är i stunden, är inte det samma som att acceptera hela din livssituation.

Nuet är det enda som är, det är det som är livet, men de flesta av oss tycker illa om nuet och kämpar aktivt emot det som är. Att känna det som är, att modigt våga uppleva nuet precis så som det är kan vara väldigt skrämmande, framförallt när det känns tungt och jobbigt. 

Vi klänger oss fast vid sånt som har varit, drömmer om framtiden, vill dra till oss saker, situationer och människor eller så vill vi stöta bort dem. 

Ju större gapet är mellan hur du är och hur du vill vara/hur du vill bli upplevd och hur folk upplever dig/tycker du bör vara, ju större ångest känner du.  

Det är inte speciellt konstruktivt att vara emot nuet, det är ju redan här. Oftast är det inte nuläget, den aktuella situationen, som gör att du lider, utan ditt motståndet till /dina tankar om det som är, som är själva boven.

Många tror att acceptera det som är, är att vara feg, pacifist och är lika med att ge upp, att inte agera, att man inte hjälper till att förbättra och att man inte står upp för sig själv/andra/naturen/djuren och inte visar solidaritet. 

Att stanna upp och landa i nuet, att objektivt observera dina tankar och våga möta och känna det som är just nu, dina känslor och sensationer i kroppen, är inte i kontrast mot ett agerande. Det är snarare tvärt om. När du är helt i nuet och vågar möta och känna det som är, så ser du klart. Då är du inte identifierad med din programmering, du ser inte nuet genom filter och du upplever det inte med din rustning och sköld på.

När motståndet försvinner, när du inte är uppslukad och identifierad med dina tankar om läget eller dina önskningar och rädslor om situationen, så tänker du mycket klarare. Du är du inte fast i gamla mönster, hjärnan fungerar bättre, sinnena blir mer skärpta och din intuition och kreativitet blir mycket starkare och tydligare. Du blir också mer öppen och mottaglig för nya lösningar, infallsvinklar och handlingssätt. Då är det lättare att ta ett bättre, klokare och mer konstruktivt beslut och om du behöver agera, så agerar du istället från en lugn, centrerad och verklighetsförankrad plats. 

Så här gör du övningen

Oavsett vilka tankar som kommer upp, följ inte med dem, lägg inte fokus på dem och börja inte identifiera dig med dem, utan återgå till hur du känner dig, hur du mår. 

När du är konstant uppmärksam på dina känslor så kommer du märka hur de ändras. De kanske blir mer intensiva eller avtar i styrka, ilskan kanske förvandlas till sorg, sorg till uppgivenhet, uppgivenhet till känslor av att vara helt ensam, oförstådd och utstött. 

Undvik frestelsen att analysera, förklara eller försöka förstå. Det är ingen psykoanalys du håller på med. 

Ofta sköljer känslorna över en som vågor, framförallt de starkaste känslorna. Stanna upp, sluta med allt, var stilla och rid ut vågorna. De kommer så småningom att avta i styrka. 

Ibland, när du är helt i nuet och inte har något motstånd, så kan ett stilla lugn, en inre styrka, stark empati, sann glädje och eller ren villkorslös kärlek infinna sig. Varken stöt bort eller försök dra till dig olika känslor. Det är inte ett julbord, en godisaffär, Netflix eller Amazon.com där du kan välja och vraka och bestämma precis det du vill ha.  Den här övningen är fokuserad på att modigt, helt och fullt ut känna precis det som är här och nu. 

Det här var vändningen för mig

Omkring nyår 2018

Den mardrömslika livssituationen jag levt i sen 2015 tog väldigt hårt på mig, framförallt de första åren. Hade det inte varit för min son, så hade jag släppt alla rättsliga processer, flyttat tillbaka till Sverige och kapat all kontakt med mitt ex. 

Kärleken till mitt barn och hoppet om att åter igen kunna få en vardag tillsammans, kunna ge honom trygghet, lugn och kärlek, har varit min enda drivkraft.  Ibland kändes det som om jag inte skulle klara av det, att det helt enkelt var för mycket, både kroppsligt, känslomässigt, mentalt, själsligt och ekonomiskt. Folk i min omgivning såg hur jag kämpade och led, vilket helvete jag genomgick dagligen och hur rädd och traumatiserad jag var. Fick både råd och tillsägningar att släppa allt och åka tillbaka till Sverige. De resonerade att jag hade provat allt jag kunde men att det inte hade fungerat, att det inte var värt att förstöra mig själv på kuppen, att det var farligt att lida och kämpa ensam så länge och så intensivt.  De tyckte att jag med gott samvete kunde komma hem till Sverige, till familj och vänner, där jag skulle vara fri, utan fara och med jobb och stöd. Att jag helt enkelt skulle få vänta ut tills min son skulle bli 18 och kunde bestämma själv, eller att jag skulle bli så rik att jag kunde anlita de allra bästa stjärnadvokaterna.

Men jag vägrade att ens nosa på tanken om att “ge upp” och inte längre aktivt kämpa för min son på plats på Sicilien eller att inte ta varje möjlighet som gavs till att träffa honom och visa att jag fanns där, älskar honom och att jag kämpade för honom. Det var bara för hemskt, det fick helt enkelt inte vara så fruktansvärt orättvist. Jag vägrade att aktivt tänka tanken, men den låg där och skavde i mitt omedvetna. Motståndet skavde så mycket att det hade blivit infekterat och förgiftade mig från insidan. Jag hade inte pengar till varken hyra eller mat, var sjuk i månader i sträck med hög feber, ensam, kall då jag bara hade 13 grader inomhus på vintern, utan jobb, kunde inte planera en dag framåt, var förföljd, hotad och svävade i livsfara. Jag var helt enkelt tvungen att våga tänka tanken om att “ge upp”, om än tillfälligt, och att möta mitt motstånd. 

Medvetet satte jag mig ner, samlade mod till mig och öppnade locket. I nästan 24 timmar grät jag helt hysteriskt av sorg och smärta, hulkade så att jag knappt kunde andas, låg i fosterställning, skakade hejdlöst och skrek i kudden. Jag välkomnade sorgen och smärtan, jag försökte inte fly eller distrahera mig och inte heller skena iväg med tankar, utan jag välkomnade motståndet. Fruktansvärt var det och det kändes som om det aldrig skulle ta slut, men tillslut så gjorde det det. 

Det, kom att bli min största vändpunkt. Det var som en stor sten lossnade, som om jag blev lättare och kunde se klarare, och det har hållit i sig sen dess. Visst har jag mått dåligt efter det, men intensiteten har varit långt ifrån det jag kunde känna innan den så kallade “nyårs-rensningen”. Det blev också uppenbart för mig att jag skulle fortsätta att kämpa för min son på plats på Sicilien. Den känslomässiga rensningen handlade inte om vad jag skulle eller inte skulle göra, utan att jag vågade möta det som jag hade motstånd mot. 

Har du vågat möta ditt motstånd någon gång?

Dela gärna med dig av dina erfarenheter, frågor och funderingar rörande de här övningarna. 

Relevanta Artiklar